Många har sagt att jag ska satsa på författaryrket, jag ska kanske komma med i BT med mina berättelser, men det är inte klart. Jag har en dröm, och det är att alltid få skriva. Inga tider att passa, ingen chef som bestämmer över mig... bara jag och en penna. Mmm♥

Den här berättelsen håller jag på med just nu.

Vad skulle du säga om jag en dag försvann? Bara poff. Borta.

När jag var fyra, det var då jag försvann. Jag blev kidnappad. Det är svårt för mig att få ett samband, för jag var så liten. Det var inte så att jag inte kom ihåg, men det finns klarare bilder än andra.

Min mamma gick där, med sin röda jacka, höll min lilla hand, som var täckt av en randig vante. Hon höll i handen så hårt, fast hon egentligen inte behövde, för det skulle inte hända något farligt. Vi skulle gå till en lekplats, som jag älskade. Det var inte mer med det. En mamma, ett barn, en lekplats. Fullkomligt normalt.

Men det fick inte vara normalt! Normalt betyder farligt, farligt betyder sorg, och sorg betyder tomt. Bara tomt på känslor.

Det isade i magen när jag åkte ner för den där röda rutschkanan. Jag kom ihåg att jag började frysa lite om kinderna. Jag skulle bara åka en gång till, sen skulle jag gå till mamma. Be att hon skulle värma mig, för jag frös. Hon var ju alltid så varm. Mammavarm.

Ivrigt sprang jag upp för trappan igen. Jag förstod inte när jag sprang där, varför jag åkte en gång till. Jag ville hellre gå till mamma. Det var som att jag var tvungen att ta vara på tillfället när det kom. Jag skulle vilja åka rutschkana snart igen, om jag inte gjorde det en gång till. Bara en gång till.

Jag var uppe på toppen. Vinkade till min mamma, som satt där på en bänk. Hon pratade med någon jag inte kände igen. Jag vände mig om, satte mig ner och åkte iväg. Leendet som på en sekund nådde mina läppar, var så lyckligt. Men jag tittade upp, såg en kvinna. En kvinna jag inte kände igen. Hon var inte sådär mammig, inte som min mamma. Jag kunde se direkt, att det fanns ingen mammavärme där. Bara tomhet. Sorg. Sorg som hade fötts av fara, kärlek och förlust. Hon sträckte ut armarna, tog mig i sin famn, så snabbt. Det tog några minuter, sen var mamma borta. Jag hade blivit så rädd, så jag inte kunde få ur mig något. Ordet mamma, försökte forma sig i min mun, bilda ett skrik, min räddning. Men det blev inte så. Inget blev som det skulle bli.

Kvinnan slängde mig in i en bil. Nickade åt mig, jag var helt förstummad. Saknaden av mammas hand gjorde så ont. Det smärtade mig så jag nästan spydde. Bilen började röra på sig. Vi åkte förbi lekplatsen och jag ser min egen mamma, springa runt med panik i ögonen, skrika något, och jag bara ser på. Min hand var tom, mammas hand var tom. Våra hjärtan likaså.

 

- Nick, vakna. Nu.

Han rynkade på näsan, gnällde lite. Men sedan öppnade han ändå ögonen långsamt, långsamt, men lät dem sedan stängas helt igen.

-Kom igen då! Upp med dig! Jag var irriterad. Hur kunde han sova så gott, när jag knappt sov fyra timmar per natt?

-Herregud, förlåt då. Jag ska aldrig mer sova när du är vaken, lovar. Han himlade med ögonen, insåg sedan att det var det sämsta han kunde ha gjort, retat upp mig ännu mer. Så han gottgjorde det med ett tappert försök att flina rätt upp i ansiktet på mig. Men det hjälpte inte.

Jag reste mig upp, gick av och an i rummet och tänkte. Tänkte och tänkte och tänkte. Det var det enda som fortfarande kunde påminna mig om mitt förra liv, mina tankar.

- Alltså, jag önskar att jag kunde slippa att fråga detta, men vad är det du tänker på nu Alice McGraw? Nick satte sig upp i skräddarställning och tittade på mig med sina blåa ögon.

Jag fick först inte fram orden, men började gå av och an igen, och då kom det till mig.

-Nick, vi måste göra något. Jag är 15, och du är 16 år nu! Chloé är typ 56. Vi kan överlista henne, vi måste bara vilja. Jag vet att min mamma letar efter mig, jag bara vet det. Det var hennes blick, så sökande… efter mig. Det känns som en fyr som blinkar med sitt starka sken, bara väntar på att hitta mig. Det behöver inte vara så svårt. Jag lovar… De sista orden kom darrande ut genom min mun.

Nick tittade på mig lite extra, sedan lade han sig ner igen, med händerna bakom huvudet, och jag insåg att jag äntligen, äntligen hade fått honom att tänka. Han saknade sitt förra liv också, det visste jag, fast han inte alltid sa det till mig. Det var konstigt, vi pratade verkligen om allt mellan himmel och jord, men han har inte berättat alls mycket om hans förra liv.