My reason to hope

Det tunna, sköra tyget fladdrade fritt och hänsynslöst kring mina bleka ben. Jag tittade ner. Mina fötter, helt bara, såg kritvita ut mot det gröna, höga gräset. Men jag brydde mig inte.

.

Sommarvinden, så ljummen i det svaga eftermiddagsskenet, slog emot min kind likt en vänskaplig smekning just som jag började springa. Och jag smekte den tacksamt tillbaka, med mina händer sträckta upp mot skyn, med mitt lyckliga skrik rakt ut i ingenstans, som snabbt spred sig över landskapet. Lika snabbt var det borta. Känslan låg i luften, jag var fri. Fri som en fågel! Jag sprang snabbt, njöt av att ha kraft att ta i, att känna något. Efter all denna tid. Skenet framför mig, det varma ljuset, drog mig närmare och närmare. Hur kunde man må så bra som jag gjorde just nu?

.

Helt plötsligt blev marken fuktig och jag började sjunka neråt. Förvirrat tittade jag åt alla håll när jag plötsligt hörde röster, kände att någon ropade på mig. Jag skrek automatiskt; Nej! Ta mig inte härifrån! Smärtan kom som ett slag i magen. Landskapet runt omkring mig blev helt suddigt. Jag var tillbaka.

.

- Tror ni att jag bryr mig om hur mycket det kostar, tror ni verkligen det? Vad sa du, tid? Ska vi prata om att inte ha tid? Jasså du förstår, säg mig då, varför har vi det här samtalet? Skicka in min dotter på operation! Min mamma gestikulerade vilt med händerna i luften, samtidigt som hon spände blicken i den rosaklädda sjuksköterskan, som hette Anne av namnskylten att tyda. Blicken var tom. På kärlek, på värme. Mammavärme.

.

Jag blundade där jag låg. Mamma, min mamma. Jag vill älska dig, men du gör det så svårt! Något har alltid saknats, det där bandet som bara finns där. Det är osynligt, men starkare band finns det inte. Jag behövde det, för att kunna släppa taget. Jag är inte din, du är inte min.

.

En dag precis som alla andra, som hade börjat inom de där vita väggarna, när jag hade slått upp ögonen och inte ens orkat lyfta på mig och titta vad det var för väder, då frukosten kommit serverad på samma bricka, då jag kände mig lika orkeslös och övergiven som alltid, hände något. Något som gjorde att allt det som hade hänt, tillhörde det förflutna och inget annat. Något som gjorde framtiden till mitt största äventyr någonsin.

.

Ett par ögon. Så bruna. De såg rakt igenom mig och förstod hur jag kände och vad jag ville. ”En känsla och jag litar på dej”, sjöng Carola på radion, och jag sjöng med inombords.

- Oj, ursäkta, jag trodde detta var Börjes rum?... Sa de bruna ögonen frågande. Jag harklade mig och öppnade munnen.

- Nej, ledsen, jag hette inte Börje förra gången jag kollade. Ögonen smalnade, han log. Till mig! Ett skratt och han sa:

- Okej. Vad hette du då? Ja just det, mitt namn, vad var det nu igen?

-Öh.. Amelie. Kallas Amme. Jag ångrade mig i samma sekund som jag sa det. Hade inte jag försökt bli av med det smeknamnet? Jag väntade spänt på fortsättningen.

- Coolt. Amelie. Fint! Kalla mig Noel.

.

Mer än gärna, tänkte jag, och kände mig plötsligt väldigt dum som låg ner under tre lager gula filtar, med sladdar stickandes in i mina armar. Det bruna håret som brukade vara nytvättat med ett underbart svall, låg nu matt längs mina kinder. Jag skruvade besvärat på mig.

Hans ögon var vänliga, håret brunt och vågigt. Hans hand som vinkade i luften till mig.

Poff. Det var över. Jag andades ut.